Anyway, I used it for almost a year now.
And kept trying out different currencies in it: norweigan crowns, german euros and finnish. None of them fit.
But all the time I kept a last green, lean one pressed up against the back of the pretenious thing.
Perhaps to remind me that I had promised to come back. Soon.
And so, now I am. Going back.
Unfortunately a lot sooner than I had planned.
But well, that’s how it is.

The old dollar bill seems quite thrilled though. He just got some new friends to keep him company for the trip.
The young master generously handed over his left overs from the past summer.
Eight lean, green uncles Sams.
Early tomorrow (or rather today) all ten of us are headingWest.
Once moore the roots are calling.

I can really see what she had against this fine sample!

Back in the mine, once again sitting through a seemingly endles meeting.
And yes, this time it’s all about meetings. When, where, how and – not the least – why?
I repeatedly ask myself that same question.
And spend my time hooking together a nice, long necklace out of colored paper clips.
I do it quietly, without anyone noticing.
Later I pin it to my wall.
A trophy.

Free, the mine left behind
for awhile.
Quiet days by the Lake, maybe.
Soon all the must do’s and should do’s nibble at my Heels.
I hide in bed while the Days pass.

(More lake business in separate page, side column )
Tags: bath, holidays, must do’s

And then the Show was over.

Tags: ballerina, aftermath, legless

The legless ballerina,
dances in her dreams
trapped in an office window,
studied as it seems
by a likewise legless clerk
whose ship has gone berserk.

One stormy night it sank,
and left him stranded on a bank,
now frozen into plaster
he’s heading for disaster.

For a rendez-vous on a windowsill
can give lost people such a thrill
they’d lower their defence,
loose all track of sense,
and proceed, in a somewhat legless fashion,
to thread the floor of passion.

But lurking in the green,
a cowman, looking mean,
silently waits to see
the dance macabre bound to be.

Tags: ballerina, legless, dance macabre, clerk, windowsill, passion, dance

- Akta dig för oranga restauranger på hörnen.
Yngsta fröken Systers omdömen är ofta skoningslösa men i de flesta fall rättvisa, många av de orangefärgade hörnrestaurangerna i stadsdelen Friedrichshain tycks vara av det mer utslätat publikfriande slaget.
Å andra sidan är signalenfärgen orange tämligen allmän på matställen. Även sådana som ligger mitt i kvarteren.
Heloranga ”Party Safari-gatan” undviker vi dock i vår jakt på hyfsad mat till hyfsat pris, vilket inte är så svårt att hitta – priserna är tämligen moderata i den här delen av stan. En mer än ok varmrätt för runt 80 spänn får i vart fall inte mig att springa ut genom dörren. Fast de unga gnyr lite, tycker det skall kosta under femtiolappen.

Döner i parti och minut. Yngsta fröken Systers hund är ständigt på jakt efter resterna.

Annars tycks berlinarnas snabbmat numero uno vara Döner.
Döner på längden, på tvären, bak hörnet, fem i kvarteret – morgon, middag, kväll kan du välja mellan berlinska kebabvarianter gjorda på kyckling, lamm, nöt, grönsaker eller vad du nu vill ha i brödet.
Så sägs också det vi svenskar vanligen kallar kebab, ha uppstått i just Berlin. Ja alltså, tillaga köttstrimlor fastkletade på snurrande spjut har de gjort i Turkiet i fler hundra år, men det var först när den turkiske immigranten Mehmed Aygün vid 16 års ålder öppnade det första dönerståndet i stadsdelen Neukölln 1971 som köttbitarna hamnade i bröd. Idag har den driftige mannen, enligt guideboken Lonely Planet, en hel kedja av dönerställen.
Totalt finns det över 1500 dönerstånd i Berlin som tillsammans säljer över 100 miljoner portioner om året av Döner Pizza, Döner Hünchen, Döner ”What have you”.
Fast jag åt inte en enda.

Ja, det finns annan snabbmat än döner. Och fina menyer har de lite här och där, inte minst drinkmenyer! Det svarta priset är “happy hour” eller rent av “happy days”.

Tags: Döner, kebab, restaurang, Berlin

- Ok, nu vet du var Alexanderplats ligger. Ta till vänster där, så kommer du till Brandenburger Tor.
- Vi ses klockan kvart över två.
Ena dan vilse på väg till Alex, nästa på’et igen. Cykelsightseeing med unge herr Son som guide. Han har redan gjort de ”riktiga” ett flertal gånger med andra besökare.
Gäller bara att hitta den berömda porten först.
Det gör jag, svischar fram under lindarna. Men aj fasiken vad öm jag är i rumpan sen gårdagens maratoncykling!

Får man inte ha en häftig utsida så får man väl göra nåt häftigt inuti. DZ-bankens kontor är ritat av arkitekt Frank O. Gehry som bland annat även gjort Guggenheim-museet i Bilbao.

Solen gassar, turisterna irrar runt omkring Brandenburger Tor. Pampig port, annars mest en massa – tja, hus. De allra flesta nybyggda.
- De får inte bygga nåt här som överglänser själva porten, berättar sonen som visar sig vara en veritabel uppslagsbok när det gäller Berlins centrala delar.
Just nu är det bara ett bygge kvar att avsluta på platsen, amerikanska ambassaden.
- De begärde att monumentet skulle flyttas. Av säkerhetsskäl.
Så mesiga var nu inte berlinarna, dock flyttade man på vägen bakom. Eller hur det var.
Vi strosar runt och kikar in i nåt flådigt huvudkontor där arkitekten fått flippa loss inuti istället för utanpå. Sen bär det av på jätteturen Allan.
- Men hallå, vart skall vi nu då?
- Men hallå, vi cyklar i cirklar ju!

Glass är gott och nyttigt!

Stackars unge herr Son. Solen gassar än mer och kombinationen öm bak, begynnade solsting och en kurrande mage gör en ganska grinigt otacksam mamma.
En alldeles förskräckligt dyr omgång glass i skuggan på Hiltons uteservering vid tvillingkyrkorna på Gendarmen Markt gör mamman något mildare.

Två kyrkor på en plats, en för de franska hugenotterna och en för berlinarna. Fast bara en av dem kör gudstjänster idag, den franska tror jag det var.

Unge herr Son börjar å sin sida bli något trött på de ständiga stoppen för upphalning av kameran. Fast bär det som en man och fortsätter trampandet kors och tvärs mellan sevärdheterna.
Titta här och titta där. Fast titta mer får den intresserade läsaren göra om ett litet tag när jag fått tid att hiva upp fler bilder.

Mitt emot det ofullbordade Hauptbahnhof (bland annat skulle högervingen varit lika lång som vänster, eller tvärtom) ligger folket i solstolar bland fuskpalmerna och kollar på flodtrafiken.

En avslutande tur förbi riksdagshuset med sin nybyggda glaskupol, över till det ofärdiga skrytbygget Hauptbahnhof (pengarna tog slut) och sen längs med Spree bort till Technische Universität med bibliotek för att hämta ryggsäcken med alla böcker och dator
- Ser du hur FULT det är? Man tappar ju all lust att plugga!
Hm ja, inte är den särskilt vacker skolan, men . . .
Och sen, ja tack – cyklarna på s-bahn hem.
What a treat for a sore ass!

Det gäller att hålla i cyklarna ombord på s-bahn, så de inte skakar iväg.

Ful skola? Hm ja, kanske.

Lite mer info för cykelturisten finns här.
Lite annat om berlinsk sightseeing i väntan på stora Dodoturen, hittar du här.

Tags: Berlink, Gendarmen Markt, DZ Bank, Technische Universität Berlin, Berlin,
Brandenburger Tor

Here’s looking at you, H.
For the memories of zombies that floated on by, for shrimp cocktails at the race track restaurant, the posing at the winner circle with tons of people and no horse, for endless provocative political discussions steaming from the assumption that ”if you’re young and not red, you have no heart – if you’re old and red, you have no brain”.
Here’s to you for the surreal visit to a Swaziland casino, for the extended visit in Amsterdam while changing planes – ”to have some fun” – and for all thoose other things that helped widening my views of the world.
And yes, to you for bying me the first Beatles and Stones albums way back then, a geasture I childlishly cruel repaid by punching you in the stomach.
I’m sorry that I took so long coming back, that you had already left.
And no, this Zombie doesn’t taste as good as the ”real thing”.

Tags: zombie, memories, Berlin

- Du cyklar bara rakt fram tills du kommer till Karl-Marx-Allee. Det ser du.
- Sen tar du av till vänster. Då kommer du rakt på Alex.
På Alexanderplatz skall det finnas både guidade cykelturer på 2-3 timmar, promenader på 4 timmar och lite bussturer. I just can’t miss it!

Fram emot eftermiddagen trampar jag iväg. Rakt fram tills jag kommer till Karl-Marx-Allee – som aldrig kommer.
Cyklar och cyklar . . .
Det är nåt fel här!
Karta? Nej, bara nån gatlös S- och U-bahne variant.
- Det är den enda du behöver, upplyser unge herr Son mig då jag kommer hemsläpandes med turistkartan Allan. Som dessvärre visar sig sakna just det område i stan vi befinner oss i.
Scheisse!
Den medhavda bahnerikartan visar å sin sida inga gator överhuvudtaget – nästan.
Så jag trampar och trampar, vidare in i the Middle of Nowhere.
Försöker spana in fall det finns nån stor och lättcyklad gata åt vänster, för nu tycks der Fehrnsehturm ha hamnat en bra bit bakom mig.
Och nu ser jag det inte alls längre. Skulle inte det synas över hela stan?
Lite glass, en flaska kallt vatten ”ohne Kohlensäuer” och jag tar chansen och viker av åt vänster i nån ”general direction”.
Livet blir bara så spännande som du gör det, typ.

Mycket tramp, några snabbvister i papperhandel och loppisaffär, glass i stora lass och en gnutta monumentfotograferande senare, hittar jag slutligen Alexanderplatz.
Där är dock lika trist som vid förra besöket och alldeles för sent för guidade turer.
Inte mycket annat at göra än att trampa iväg hem igen, nedför Karl-Marx-Allee som förstås är jättebred och alldeles full med grandiosa storbyggen a la socialistisk klassicism.
Bara det att gatan heter nåt helt annat i ”vår” ända. De har dille på det här, att döpa om gatorna lite då och då utmed vägen. Smart.

Vad unge herr Son och yngsta fröken Syster har att säga om min oförmåga att hitta en av stadens bredaste gator, håller jag tyst om.
Har nu i vart fall varit längre bort i just den där okända riktningen än vad de har varit.
Allid nåt.

Stäppmålning gör betong hus roligare? Annars funkar det kanske med fläckvis färg?

En korsning! Men var? Tar en glass och funderar. Ännu en gata att cykla nerför och titta där, ett monument. Över vem?

Tags: Karl-Marx-Allee, cykla, vilse turista, Berlin

Tröstar mig med en ”dolly buster” på närbelägna brunch-kaféet. Honungsmelon, serranoskinka, bröd, honung, marmelader och den allestädes närvarande Nutellan.
Sen röker jag.

Tags: Rökförbud, dolly buster, Berlin

Om Oslo kändes hanterbart börjar jag så smått inse att Berlin lär kräva betydligt fler händer.
Efter några dagar här har jag så smått börjat finna nån slags känsla för var jag befinner mig i stadsdelen Friedrichshain, hittar tillbaka när jag irrar bort mig – typ.
Och ja, har fattat att ringbanan, som är en del av S-bahn – Schnellbahn – går runt, antingen i medsols eller motsols varv. Från den kan du hoppa på S-banor som går lite på korsan och tvärsan och därtill kan du ta nån U-bahn ner i marken och komma upp nån helt annan stans i stan.
Spårvagnar i alla de färger skramlar också fram lite här och där, dock enbart i gamla öst. Fast de är fortfarande okända transportmedel för mig, så här långt. För att inte tala om bussarna.

Stadsdelarna då?
Hm, av tidigare 23 administrativa distrikt, Bezirke, återstår sedan en ”upprensning” 2001 nu 12 stycken. Av dem har jag nosat på kanske fyra, ej medräknat den jag landade i.
Tror att det krävs en sightseeing tur a la Grande snarast!
För inte kan jag väl åka hem utan att ha promenerat ”untem den Linden”, genom Brandenburger Tor, in i Tiergarten, besökt Zoologischer Garten, kollat in Potsdamer Platz, tittat ner på politikerna genom riksdagshusets glastak och, och . . .
Var det nån som nämnde Spandau Ballet?

- Habe ich niemals von gehört, säger sonens hobliknande mitbewohner, lägenhetsdelarkamrat.
Han kan inte alls förstå varför nån engelska synthgrupp på 80-talet skulle välja sitt namn efter en sådan trist och lantlig idyll som den han växte upp i.
Fast när jag läser lite i guideboken jag lånat av en av de andra ”mitbewohneren”, pigga australienskan, inser jag att stadsdelen kanske trots allt är värd ett besök. Den tidigare självständiga staden, som mot sin vilja införlivad med Berlin på 20-talet, har både kvar gamla befästningar och ett intakt centrum med rester från medeltiden.

Och ja, fast jag glömde bort det i synthförvirringen, det var här de tyska krigsförbrytarna satt fängslade. Dock revs fängelset, då den siste kvarvarande av de från början sju dömda tyskarna, Rudolf Hess, dog år 1987. Då hade han suttit ensam i Spandau fängelset i över 20 år.
Vete sjuttsingen fall han kände för att dansa balett.

S-bahn eller U-bahn, vilket var det nu?

Tags: Spandau, S-bahn, Rudolf Hess, Berlin