The lean grean goes back

She took my wallet and threw it in garbage, the sunshiny sister-in-law of mine.
- You can’t have such an awful thing to carry your money in!
And then she took me to the store to buy me a new one.
- But it has to be real thin, I complained. Not at all happy with her arbitrary conduct.
- It has to fit in my pocket.
Well the new one she got me kind of did. But what didn’t fit, was the swedish bills.
They kept sticking out all over the place.
And my friends back home . . . how they laughed.
- En grosshandlarplånbok!
Ha ha ha ha.
Stupid guys!

Anyway, I used it for almost a year now.
And kept trying out different currencies in it: norweigan crowns, german euros and finnish. None of them fit.
But all the time I kept a last green, lean one pressed up against the back of the pretenious thing.
Perhaps to remind me that I had promised to come back. Soon.
And so, now I am. Going back.
Unfortunately a lot sooner than I had planned.
But well, that’s how it is.

The old dollar bill seems quite thrilled though. He just got some new friends to keep him company for the trip.
The young master generously handed over his left overs from the past summer.
Eight lean, green uncles Sams.
Early tomorrow (or rather today) all ten of us are headingWest.
Once moore the roots are calling.

I can really see what she had against this fine sample!

Meetings in the Mine

Back in the mine, once again sitting through a seemingly endles meeting.
And yes, this time it’s all about meetings. When, where, how and – not the least – why?
I repeatedly ask myself that same question.
And spend my time hooking together a nice, long necklace out of colored paper clips.
I do it quietly, without anyone noticing.
Later I pin it to my wall.
A trophy.

At the Lake

 

Free, the mine left behind
for awhile.
Quiet days by the Lake, maybe.
Soon all the must do’s and should do’s nibble at my Heels.
I hide in bed while the Days pass.

(More lake business in separate page, side column )
Tags: bath, holidays, must do’s

Aftermath

And then the Show was over.

Tags: ballerina, aftermath, legless

A Windowsill Drama

The legless ballerina,
dances in her dreams
trapped in an office window,
studied as it seems
by a likewise legless clerk
whose ship has gone berserk.

One stormy night it sank,
and left him stranded on a bank,
now frozen into plaster
he’s heading for disaster.

For a rendez-vous on a windowsill
can give lost people such a thrill
they’d lower their defence,
loose all track of sense,
and proceed, in a somewhat legless fashion,
to thread the floor of passion.

But lurking in the green,
a cowman, looking mean,
silently waits to see
the dance macabre bound to be.

Tags: ballerina, legless, dance macabre, clerk, windowsill, passion, dance

Oranga matställen och Döner

Orange, fast mitt i kvarteret. En av parplydrinksrestaurangerna på hemmagatan.

- Akta dig för oranga restauranger på hörnen.
Yngsta fröken Systers omdömen är ofta skoningslösa men i de flesta fall rättvisa, många av de orangefärgade hörnrestaurangerna i stadsdelen Friedrichshain tycks vara av det mer utslätat publikfriande slaget.
Å andra sidan är signalenfärgen orange tämligen allmän på matställen. Även sådana som ligger mitt i kvarteren.
Heloranga ”Party Safari-gatan” undviker vi dock i vår jakt på hyfsad mat till hyfsat pris, vilket inte är så svårt att hitta – priserna är tämligen moderata i den här delen av stan. En mer än ok varmrätt för runt 80 spänn får i vart fall inte mig att springa ut genom dörren. Fast de unga gnyr lite, tycker det skall kosta under femtiolappen.

Döner i parti och minut. Yngsta fröken Systers hund är ständigt på jakt efter resterna.

Annars tycks berlinarnas snabbmat numero uno vara Döner.
Döner på längden, på tvären, bak hörnet, fem i kvarteret – morgon, middag, kväll kan du välja mellan berlinska kebabvarianter gjorda på kyckling, lamm, nöt, grönsaker eller vad du nu vill ha i brödet.
Så sägs också det vi svenskar vanligen kallar kebab, ha uppstått i just Berlin. Ja alltså, tillaga köttstrimlor fastkletade på snurrande spjut har de gjort i Turkiet i fler hundra år, men det var först när den turkiske immigranten Mehmed Aygün vid 16 års ålder öppnade det första dönerståndet i stadsdelen Neukölln 1971 som köttbitarna hamnade i bröd. Idag har den driftige mannen, enligt guideboken Lonely Planet, en hel kedja av dönerställen.
Totalt finns det över 1500 dönerstånd i Berlin som tillsammans säljer över 100 miljoner portioner om året av Döner Pizza, Döner Hünchen, Döner ”What have you”.
Fast jag åt inte en enda.

Ja, det finns annan snabbmat än döner. Och fina menyer har de lite här och där, inte minst drinkmenyer! Det svarta priset är “happy hour” eller rent av “happy days”.

Tags: Döner, kebab, restaurang, Berlin

Meine Ass tut weh!

Där är den, den brandburgska porten med sin beresta staty.

- Ok, nu vet du var Alexanderplats ligger. Ta till vänster där, så kommer du till Brandenburger Tor.
- Vi ses klockan kvart över två.
Ena dan vilse på väg till Alex, nästa på’et igen. Cykelsightseeing med unge herr Son som guide. Han har redan gjort de ”riktiga” ett flertal gånger med andra besökare.
Gäller bara att hitta den berömda porten först.
Det gör jag, svischar fram under lindarna. Men aj fasiken vad öm jag är i rumpan sen gårdagens maratoncykling!

Får man inte ha en häftig utsida så får man väl göra nåt häftigt inuti. DZ-bankens kontor är ritat av arkitekt Frank O. Gehry som bland annat även gjort Guggenheim-museet i Bilbao.

Solen gassar, turisterna irrar runt omkring Brandenburger Tor. Pampig port, annars mest en massa – tja, hus. De allra flesta nybyggda.
- De får inte bygga nåt här som överglänser själva porten, berättar sonen som visar sig vara en veritabel uppslagsbok när det gäller Berlins centrala delar.
Just nu är det bara ett bygge kvar att avsluta på platsen, amerikanska ambassaden.
- De begärde att monumentet skulle flyttas. Av säkerhetsskäl.
Så mesiga var nu inte berlinarna, dock flyttade man på vägen bakom. Eller hur det var.
Vi strosar runt och kikar in i nåt flådigt huvudkontor där arkitekten fått flippa loss inuti istället för utanpå. Sen bär det av på jätteturen Allan.
- Men hallå, vart skall vi nu då?
- Men hallå, vi cyklar i cirklar ju!

Glass är gott och nyttigt!

Stackars unge herr Son. Solen gassar än mer och kombinationen öm bak, begynnade solsting och en kurrande mage gör en ganska grinigt otacksam mamma.
En alldeles förskräckligt dyr omgång glass i skuggan på Hiltons uteservering vid tvillingkyrkorna på Gendarmen Markt gör mamman något mildare.

Två kyrkor på en plats, en för de franska hugenotterna och en för berlinarna. Fast bara en av dem kör gudstjänster idag, den franska tror jag det var.

Unge herr Son börjar å sin sida bli något trött på de ständiga stoppen för upphalning av kameran. Fast bär det som en man och fortsätter trampandet kors och tvärs mellan sevärdheterna.
Titta här och titta där. Fast titta mer får den intresserade läsaren göra om ett litet tag när jag fått tid att hiva upp fler bilder.

Mitt emot det ofullbordade Hauptbahnhof (bland annat skulle högervingen varit lika lång som vänster, eller tvärtom) ligger folket i solstolar bland fuskpalmerna och kollar på flodtrafiken.

En avslutande tur förbi riksdagshuset med sin nybyggda glaskupol, över till det ofärdiga skrytbygget Hauptbahnhof (pengarna tog slut) och sen längs med Spree bort till Technische Universität med bibliotek för att hämta ryggsäcken med alla böcker och dator
- Ser du hur FULT det är? Man tappar ju all lust att plugga!
Hm ja, inte är den särskilt vacker skolan, men . . .
Och sen, ja tack – cyklarna på s-bahn hem.
What a treat for a sore ass!

Det gäller att hålla i cyklarna ombord på s-bahn, så de inte skakar iväg.

Ful skola? Hm ja, kanske.

Lite mer info för cykelturisten finns här.
Lite annat om berlinsk sightseeing i väntan på stora Dodoturen, hittar du här.

Tags: Berlink, Gendarmen Markt, DZ Bank, Technische Universität Berlin, Berlin,
Brandenburger Tor

A Zombie for old times’ sake

Here’s looking at you, H.
For the memories of zombies that floated on by, for shrimp cocktails at the race track restaurant, the posing at the winner circle with tons of people and no horse, for endless provocative political discussions steaming from the assumption that ”if you’re young and not red, you have no heart – if you’re old and red, you have no brain”.
Here’s to you for the surreal visit to a Swaziland casino, for the extended visit in Amsterdam while changing planes – ”to have some fun” – and for all thoose other things that helped widening my views of the world.
And yes, to you for bying me the first Beatles and Stones albums way back then, a geasture I childlishly cruel repaid by punching you in the stomach.
I’m sorry that I took so long coming back, that you had already left.
And no, this Zombie doesn’t taste as good as the ”real thing”.

Tags: zombie, memories, Berlin

Om den sköna konsten att trampa åt fel håll

- Du cyklar bara rakt fram tills du kommer till Karl-Marx-Allee. Det ser du.
- Sen tar du av till vänster. Då kommer du rakt på Alex.
På Alexanderplatz skall det finnas både guidade cykelturer på 2-3 timmar, promenader på 4 timmar och lite bussturer. I just can’t miss it!

Fram emot eftermiddagen trampar jag iväg. Rakt fram tills jag kommer till Karl-Marx-Allee – som aldrig kommer.
Cyklar och cyklar . . .
Det är nåt fel här!
Karta? Nej, bara nån gatlös S- och U-bahne variant.
- Det är den enda du behöver, upplyser unge herr Son mig då jag kommer hemsläpandes med turistkartan Allan. Som dessvärre visar sig sakna just det område i stan vi befinner oss i.
Scheisse!
Den medhavda bahnerikartan visar å sin sida inga gator överhuvudtaget – nästan.
Så jag trampar och trampar, vidare in i the Middle of Nowhere.
Försöker spana in fall det finns nån stor och lättcyklad gata åt vänster, för nu tycks der Fehrnsehturm ha hamnat en bra bit bakom mig.
Och nu ser jag det inte alls längre. Skulle inte det synas över hela stan?
Lite glass, en flaska kallt vatten ”ohne Kohlensäuer” och jag tar chansen och viker av åt vänster i nån ”general direction”.
Livet blir bara så spännande som du gör det, typ.

Mycket tramp, några snabbvister i papperhandel och loppisaffär, glass i stora lass och en gnutta monumentfotograferande senare, hittar jag slutligen Alexanderplatz.
Där är dock lika trist som vid förra besöket och alldeles för sent för guidade turer.
Inte mycket annat at göra än att trampa iväg hem igen, nedför Karl-Marx-Allee som förstås är jättebred och alldeles full med grandiosa storbyggen a la socialistisk klassicism.
Bara det att gatan heter nåt helt annat i ”vår” ända. De har dille på det här, att döpa om gatorna lite då och då utmed vägen. Smart.

Vad unge herr Son och yngsta fröken Syster har att säga om min oförmåga att hitta en av stadens bredaste gator, håller jag tyst om.
Har nu i vart fall varit längre bort i just den där okända riktningen än vad de har varit.
Allid nåt.

Stäppmålning gör betong hus roligare? Annars funkar det kanske med fläckvis färg?

En korsning! Men var? Tar en glass och funderar. Ännu en gata att cykla nerför och titta där, ett monument. Över vem?

Tags: Karl-Marx-Allee, cykla, vilse turista, Berlin

Dolly buster och rökförbud

Läser med viss uppgivenhet att ett av Europas sista rökfästen nu är på väg att falla. I veckan beslutade den tyska riskdagen om rökförbud på en rad offentliga platser från och med 2008.
Undantag är psykvården, efter tillstånd av läkare, och i den egna fängelsecellen. Berliner Zeitung har hela ”Die offizielle Rauchen verbots-Liste”.
Ja, ja, åtminstone går de inte lika långt som i Kalifornien där rökning lär vara förbjuden till och med ute i det fria på stränderna. Man skall till och med få röka i taxin, om föraren tycker det är ok.

Tröstar mig med en ”dolly buster” på närbelägna brunch-kaféet. Honungsmelon, serranoskinka, bröd, honung, marmelader och den allestädes närvarande Nutellan.
Sen röker jag.

Tags: Rökförbud, dolly buster, Berlin

Balett i Spandau och annan sightseeing

Det finns mer att se därute.

Om Oslo kändes hanterbart börjar jag så smått inse att Berlin lär kräva betydligt fler händer.
Efter några dagar här har jag så smått börjat finna nån slags känsla för var jag befinner mig i stadsdelen Friedrichshain, hittar tillbaka när jag irrar bort mig – typ.
Och ja, har fattat att ringbanan, som är en del av S-bahn – Schnellbahn – går runt, antingen i medsols eller motsols varv. Från den kan du hoppa på S-banor som går lite på korsan och tvärsan och därtill kan du ta nån U-bahn ner i marken och komma upp nån helt annan stans i stan.
Spårvagnar i alla de färger skramlar också fram lite här och där, dock enbart i gamla öst. Fast de är fortfarande okända transportmedel för mig, så här långt. För att inte tala om bussarna.

Stadsdelarna då?
Hm, av tidigare 23 administrativa distrikt, Bezirke, återstår sedan en ”upprensning” 2001 nu 12 stycken. Av dem har jag nosat på kanske fyra, ej medräknat den jag landade i.
Tror att det krävs en sightseeing tur a la Grande snarast!
För inte kan jag väl åka hem utan att ha promenerat ”untem den Linden”, genom Brandenburger Tor, in i Tiergarten, besökt Zoologischer Garten, kollat in Potsdamer Platz, tittat ner på politikerna genom riksdagshusets glastak och, och . . .
Var det nån som nämnde Spandau Ballet?

- Habe ich niemals von gehört, säger sonens hobliknande mitbewohner, lägenhetsdelarkamrat.
Han kan inte alls förstå varför nån engelska synthgrupp på 80-talet skulle välja sitt namn efter en sådan trist och lantlig idyll som den han växte upp i.
Fast när jag läser lite i guideboken jag lånat av en av de andra ”mitbewohneren”, pigga australienskan, inser jag att stadsdelen kanske trots allt är värd ett besök. Den tidigare självständiga staden, som mot sin vilja införlivad med Berlin på 20-talet, har både kvar gamla befästningar och ett intakt centrum med rester från medeltiden.

Och ja, fast jag glömde bort det i synthförvirringen, det var här de tyska krigsförbrytarna satt fängslade. Dock revs fängelset, då den siste kvarvarande av de från början sju dömda tyskarna, Rudolf Hess, dog år 1987. Då hade han suttit ensam i Spandau fängelset i över 20 år.
Vete sjuttsingen fall han kände för att dansa balett.

S-bahn eller U-bahn, vilket var det nu?

Tags: Spandau, S-bahn, Rudolf Hess, Berlin

Fahrrad und Markt

Nylagad punka och jättekedjan Allan. Redo att ge mig ut i stadslivet

Und so habe ich ein Fahrrad bekommt.
Die junge Lieblingen har fixat en cykel åt mig. Tycker inte att jag skall linka omkring så mycket med onda knäet.
Får den, punkalagad och klar, på söndagens marknad där yngsta fröken Systers kompis säljer sina tryck för att finansiera studierna på konstskolan.
Frågan är nu bara, vågar jag kasta mig ut på kullerstenarna bland bilistdårarna. De verkar inte ha så värst mycket känsla för att gående och cyklister är något sårbarare än de själva där de sitter inkapslade i plåt, eller vad det nu är man gör bilar av nu förtiden. Så cyklar också flertalet omkring på trottoarerna – och mejar ner gående.
Några direkta cykelbanor har jag inte sett till, fast de lär finnas. I Marx-Allé till exempel.
Ok, vielleicht Morgens.

Und yes, dear China Lady, you’d love Berlin!

Tags: cykel, marknad, Berlin

Kallt kaffe med grädde

Eisenkaffe mit Sahne – ohne, bitte.
Eller vid närmare eftertanke, släng på grädde också.
Koffeinet saknas mig men då det är zu heiss för varmt kaffe och zu früh för drinkerier, testar jag iskaffe.
Es ist kein Hit.
Inbillade mig att det skulle vara glass i det, heter ju också Eis, men ack nej. Kallt kaffe med grädde, hm.
Ber om socker och ägnar mig en stund åt det vetenskapliga experimentet att lösa sackaroskristaller i kall vätska. Går inte så vidare värst, fast grädden blir smarrig.
Rena rama hälsokostsemestern det här.
Några kvarter senare, tillbaka på hemmagatan, beslutar jag att klockan är genug för en, ja nått ur drinkmenyn.

Lite kaffe ute i trädgården låter väl ok?

Tags: eisenkaffe, Berlin

An der Brücke ist schön zu stehen

Det går folk hela tiden på Warschauerbron.

Donnerwetter!
Det tyska ordet kommer till mig som en blixt från en blåmulen himmel.
Så öppna himlafallet nu då!
Ute på Warschauer-bron, mellan S-bahn och U-bahn stationerna, skänker vinden svalka. Köper en flaska vatten och står där – länge.
Studerar hurusom folket spatserar på än den ena, än den andra sidan av bron.
I huvudets lilla spelmaskin ramlar Numminens gamla ”Med min kvinna i riksdagshusets park” ner på skivtallriken. Hade gärna spelat den för er som inte kommer ihåg den – den tyska versionen förstås – men just här och nu går det inte. Så, ni får nöja er med att texten går nåt i stil med: ” . . vi studerade hurusom riksdagsfolket spatserade tätt förbi . .”

Fast där nånstans trappar jag just nu tråden.
Cafésnubben där jag sitter och skriver vid min latte (ja, omväxling förnöjer) spelar Keith Jarrett och det är ju f*n inte att leka med det heller.
Får upp och kolla fall unge herr Son har just den skivan.

En titt åt andra hållet utlovar åska. Fast det blir inte mycket av det.

På bron kan du kolla i kikare. På mittbilden kommer en hel drös upp från S-banan. Höger: tja, folk går på ena sidan och på andra sidan.
Sugen på att lyssna (och kolla) på lite Keith Jarret? Tune in here!

Tags: donnerwetter, turista, Numminen, Warschauer, Berlin

Dum, dummare, berlinerdodo.

U-bahn in i Kreutzberg.

Mad dogs and Englishmen go out in the midday sun, but to add to the stupidity a dodo might also venture to drink Cuba Libre. Under the same burning sun.
Ohne Eis, weil es keine gibt.
Det tar mig en halv minut, sen letar jag rätt på en plats i skuggan, bak ölsnubbarna på bänkarna.
Annars är det svårt att hitta en fri stenkant att sitta på. De är alla upptagna av att hålla upp diverse lutande cyklar.

Unge herr Son svar på fall det skulle passa med ett lunchavbrott är att föreslå en utflykt med U-bahn några hållplatser in i Kreutzberg, stadsdelen bredvid. Själv har han inte hunnit med att utforska den särskilt mycket och byter gärna sceneri.
Så vi strosar lite och fastnar på en marknads-festivaltjosan i parken vid Mariannekyrkan. En fransk gatugycklare underhåller den i värmen närmast utslagna publiken och vi stället oss att glo vi med. Han är smart killen, får representanter från publiken att göra en stor del av showen för honom. Och kul är det.
Klockan går, sonen börjar pluggstressa – det blir bratwurst och så drar han hem.
Själv flummar jag vidare ett tag till och ja, på väg ur parken fastnar jag – bra band ju och dricka ska man väl i värmen.
Eller tja, kanske inte.

Här är JAG, applåder tack!

Tar en stol, några till . . . Och så sista stolen – och kolla, de hänger kvar ändå. Lite stressade dock.

Det är varmt.

De mindre får testa lindans, akrobatik mm. De lite större kan lyssna på musik eller nåt.

En brandmansfontän!? Ganska självklart egentligen ju, borde finnas fler!

Wayne and Ali – breakfast for Men

Nej, ingen Brigitte inte – en Muhammed.

John Wayne Special – Venice, L A, 1978.
Muhammed Ali Breakfast – Berlin 2007.
Fascinerad över hur stora frukost en del män klarar att smälla i sig, väljer jag en klädsamt liten Brigitte Bardot och lägger till ett glas juice och en cappuccino.
Medan jag petar i mig ovanstående “französisches früstück” lär jag mig från menyn att j.f.k minsann både käkade essiggurken och nutella till frukost.
Där ser man – eller kanske inte.

(För den som undrar bestod en John Wayne Special av bacon, korv, vita bönor i tomatsås etc etc)

Trink, trink, Brüderlein, drink

Andra kvällen placerar jag mig på mexibaren på andra sidan om porten och funderar en stund på om jag skall jobba mig igenom drinklistan.
Rökfritt kollektiv kräver en extra kvällscigarett och en sådan, eller rättare sagt två, kanske . . . , kräver en nattfösare. Eller två.
Bestämmer mig för att trots allt hålla mig till en hederlig Caipirinha.
Tänder cigaretter åt ett gäng kringirrande ”Berliner Punks” som kör med stöddig framtoning kombinerat med rara leenden.
Antalet punkare i stan, eller om det nu bara är stadsdelen, är för övrigt ”ganz überwältingen”. Med nitar i kind och ölflaskan i hand häckar de i mindre grupper lite här och där, företrädesvis runt ingångarna till S-bahn. Tigger cig, pengar och använda biljetter. Vanligtvis vänligt lulliga om än aningen tjatiga mellan varven.
Vad för musik de gillar har jag ingen aning om. De brukar inte spela nån.

Dags att ge sig på Caipirinha nummer två.
Med viss tvekan, för vad skådar mitt vänstra öga där i listan om inte en gengångar från USA-besöken på 70-talet – En Zombie! Ett antal romsorter, cherry brandy, lite olika juicesorter och en skvätt grenadine.
Nästan precis en sån där skojig sak som min dåvarande styvfar brukade utmana mig med då vi käkade kinamat efter besöken på Finger Lake Race Track.
- Drick en och du blir en, påstod han.
Självklart drack jag alltid minst två.
Men nu, NEIN! Genug!
Morgens wird jetzt ein neues Tag
eller nåt.

Först testar vi lite Tequila Sunrise, sen lurar jag unge herr Son att ta en “krokodil-nånting”. Grön men sämre än slime-drycken. Själv prövar jag en GimGim.

TV-torn och påvelig hämnd

Tar S-bahn till Alexanderplatz, tänker att Franz Biberkopf kanske är där. Det är han så klart inte, ej heller minsta gnutta av den suggestivt melankoliska stämning jag minns från Fassbinders 13 avsnitt långa TV-version med samma namn.
Lite skitigt, lite trist och fortfarande mycket varmt.
En samlad bioversion – 931 minuter lång? – visas dock i ett sträck på en biograf ”nära oss”.
Tänker inte gå.
Istället irrar jag in i Galleria Kauhof och köper mig nåt litet tunt.

Berlin Alexanderplatz, eller Alex som folk här säger, är idag en plats av glas och betong med en fontän i mitten. På fontänkanten häckar en blandad samling människor och pustar ut lite i skuggan, dricker öl eller bara glor.
Lite skitigt, lite trist och fortfarande mycket varmt.
Det 368 meter höga Fehrnsehturm, TV-tornet, som syns över hela stan, byggdes i propagandasyfte i slutet av 60-talet. Med sin raketform och imponerande höjd skulle tornet visa att DDR behärskade både avancerad byggteknik och modern kommunikation. I själva verket lär man ha fått tillkalla experthjälp från både Västtyskland och Sverige för att klara av bygget.
Därefter sändes Stasi-sanningarna ut över bygden och nåde den som hade sin antenn riktad åt annat håll.

Ett stort problem kvarstod dock. När solen faller på ”stålkulan” där uppe i toppen (där det för övrigt finns både restaurang och utkiksplats) speglar den sig likt ett kors. Ett oundvikligt fenomen enligt de naturvetenskapligt insatta, men helt otänkbart i det religionsförkastande Östtyskland.
Nya experter tillkallades, det laborerades med reflexfri färg, men kors-fenomenet kvarstod.
Och döptes snabbt om till ”Rache des Papstes” – Påvens hämnd.
Fast arkitekten försökte, när han förhördes av Stasi, hävda att det i själva verket handlade om ett ”socialistiskt plus”.
”Das ist kein Kreuz, sondern ein Plus für den Sozialismus!”
För så är det ju, vi blir var och en saliga på vår egen . . ja, ni vet.

Ein Bier mit Slime, bitte

- Ein Berliner Weisse, grün danke.
Svagt ljust öl med grönt slime i, kan det va nåt?
Vet inte riktigt, så måste förstås testa. Wenn ins Berlin, mach wie die . . . und so weiter.
Så där, lyder domen efter några sipp.
Läskar skönt i hettan i alla fall. Och än bättre blir det av brisen som sveper igenom bryggrestaurangen vid floden Spree.
En tur med hunden runt den övergivna SpreePark ger näring åt fantasin. Sista ägaren lär ha flytt fältet med ett gäng karuseller som han tänkt sätta snurr på i Peru. Gick visst inte så vidare värst, så sen fyllde han den ena, ”Flygande mattan”, med kokain och . . . sitter numera ”ins Gefägnisch”.
Under tiden fortsätter grönskan att gnaga karusellerna till skrot i den gamla östberlinska nöjesparken.
Och dinosaurierna faller.

Elefantkyrkogård i all ära – dinodito är snäppet häftigare.

Tags: SpreePark, Berliner Weisse

Un mit der Deutsch geht es . . .

- Unschuld, försöker jag på tyska när jag inser att jag faktiskt har jämna pengar.
- Das glaube ich nicht, säger inte servitören men ser både frågande och lättad ut på samma gång.
Han slipper i vart fall storsedeln
- ”Entschuldigung” heter det, inte ”oskuld”, fnissar yngsta fröken syster .
Mina första trevande försök att, likt JFK ”bli” en äkta berlinare, kommer direkt på skam och jag övergår raskt till att testa de kroganställdas engelska.
Den är inte för het.
Hett som sjuttsingen är det dock i staden. Schüss till alla planer på att leka cool och obemärkt flanera omkring i det myllrande gatulivet och utforska lite lätt.
Här är det klibba fram som en svettrem som gäller för tillfället.
Hur ocoolt som helst.
I kvällningen byter jag cappuccinon mot en omgång svalkande caipirinhas på uteserveringen i huset där unge herr Son bor.
”Morgen ist jezt ein anderen Tag” eller hur var det nu JR ”Dallas” Ewing brukade säga när han fläktade sig med den batteridrivna lilla handfläkten i svensk TV , ”när det nu var”.
Precis en sån skall jag leta efter imorgon.